sandraericson

jag vet att jag inte kan säga att det var mitt livs stora beslut men jag vet iallafall att det var ett viktigt ett.
att jag skulle bestämma mig för att säga nej var kanske inte det som förväntades i andra luren,
men säkerhet och känslor fick mig att stanna, stanna för ett tag.
det som känns jobbit är att jag stannar för något som jag ändå inte har, bara något som jag tros ha.
jag önskar att vi spolade tillbaka tiden och kunde börja om från början för att kunna klara av det som vi
möts av idag, för ska sanningen fram vet nog ingen vad ska hända. det kan man aldrig göra men man kan
iallafall vara förbereeed, det är inte jag, vi.
nu står vi allafall här och väntar på framtiden, jag som hatar framtiden. det sjuka i det hela är att jag nästan
önskar att det värsta bara för att jag tros veta att det skulle vara bra, en bra lösning.